Litar jag mer på dig om du är genomskinlig?

Genomskinlighet. Transparens, vart är den och varför är den lite av en bristvara i dagens samhälle. Jag hade gärna sett fler organisationer jobba så transparent det bara går, och det gäller inte bara vinstdrivande företag. Friidrottsförbundet hade nog fått lite mindre skit om de inte dragit ut på historien med Aregawi till exempel (Landén & Sunnervik 2016). Detta är bara ett av många exempel där lite ökad transparens skulle inneburit att ett anseende kunde förbli lite högre istället för att dippa på grund av att man stänger dörrarna för insyn. Än värre känns det kanske på grund av att man i dagarna innan valde att vara väldigt kryptisk i sina svar angående Aregawi, vilket bara ökar osäkerheten om vad man sysslade med på idrottsförbundet. Sedan om jag ska vara demokratiskt och ge båda sidor en chans så finns det säkert ett stort reglemente som styr över vad som får komma ut i media och inte under pågående utredning, men då bör man också göra detta klart.

Coombs och Holladay (2010:43) talar om hur transparens ofta ses som en kvalitetsstämpel hos en organisation. Transparens ska betyda att man är genomskinlig i sin handling och innefattar även fri insyn (Ibid.). Samtidigt så menar vissa forskare att man som organisation inte kan avslöja all sin information eftersom det är väldigt opraktiskt. Man talar också om transparens mer som ett verktyg som man kan använda sig av som organisation istället för en kvalitet som man besitter (Coombs & Holladay 2010:44f).

Några som fått utstå hård kritik de senaste veckorna för sin bristande transparens är SVT, som med melodifestivalen (efter detta refererat som mello) varit på tapeten. Mello och cirkusen som rör denna festival har dragit fram genom land och rike och dragit in tittarsiffror och lockat stor exponering, men vilka är det som sponsrat festivalen (Paulsson 2016). Att mystifiera eller att dölja vilka som är med och finansierar denna produktion förutom vi skattebetalare känns lite skumt. Visst vissa av sponsorerna får sin plats i TV-rutan, men varför dessa och till vilket värde? Det framgår av Paulsson’s (2016) artikel att mello sponsras men hon undrar av vilka, och vilken form av demokrati det är som Svt lever i när de inte behöver förklara vilka de är som står bakom evenemanget. Jag är beredd att hålla med Johanna Paulsson (2016), Svt är public service och bör därför vara transparenta i sina ageranden samt att det uppkommer en viss mystik i vilka sponsorerna är och vilka som kan sitta på den makten och den kontakten. Samtidigt som det finns ett dilemma i själva sponsorbiten hos SVT, så har jag fruktansvärt svårt att förstå hur de klarar att ha vissa produktioner utan sponsorer, hur är det ens ekonomiskt möjligt. Mello visar sig visst bara vara toppen på isberget som är sponsrade evenemang hos SVT (Lindqvist 2015). Sponsring får ske i 20 evenemang om året (SVT u.å). Man har också tydligt gått ut från SVTs håll och berätta i klara ordalag om varför sponsring är nödvändigt (Hrustic 2013). Det vi kan säga efter denna debatt är i alla fall att SVT inte är helt transparenta, vilket känns lite tråkigt när det är public service vi pratar om.

En annan debatt som varit på tapeten på senare tid är den om FIFA och det nya ledarskapet. Efter att herr Blatter åkt ut på grund av sitt smusslande och väldigt icke-transparenta förhållningssätt så är nu en ny herre invald (Littorin 2016). Herr Infantino, som ska återställa Fifas skamfilade rykte samt öka transparensen. Men hur återfår man förtroende för en organisation som FIFA? min relation till FIFA är att man inte kan lita på dem. Swann (2014:2) är inne på att relationer kräver tillit och tillit kräver transparens. Littorin (2016) beskriver det ganska väl, alla fina ord om transparens försvinner lätt när man ser samma lyxhotell, limousiner och lobbyister i jakten på rösterna. Jag är benägen att hålla med. För om relationen målas ut som den samma i medier som innan, med lobbyister som jagar röster åt sina delegater stämningen verkar vara den samma, hur ska då min relation kunna förändras? Kan man ha tillit till något man inte har någon insyn i då? Jag känner ju ändå en rätt så hög tillit till SVT trotts att de inte vill berätta om alla sina sponsorer till Mello, så faller kanske Swanns (2014) argument lite där? Men det ligger ändå något i att man får en förhöjd tillit samt ett starkare förhållande till organisationer som visar upp en tydlig transparens, jag har tidigare nämnt Patagonia i bloggen. De arbetar på ett väldigt öppet sätt i hårda tider. Som med deras ull-kris med Ovis 21 (Michelson 2015). Då de öppet gick ut och talade om vad de planerade för åtgärder (Patagonia 2015), och i kommentarsfältet så fick de både ris och ros för den åtgärden.

Vi har tidigare nämnt hur man kan använda transparens som ett slags PR verktyg (Coombs & Holladay 2010:45). Detta ser jag som ett utmärkt tillfälle för att både bygga relationer, och öka tilliten som Swann (2014:2) är inne på. Detta skulle man också kunna uttrycka att Patagonia gör. De gjorde ett inlägg på sin blogg då medarbetare fick berätta om förmånerna med att arbeta hos Patagonia (Patagonia 2016). Självklart när man stöter på sådant här får man vara en gnutta kritisk och anta att de som ställde upp kanske får en extra slant för det, eller att det rent utav är skådisar. Dock så fungerar det, jag tycker jag får insyn i företaget och relationen stärks. Att de i samma inlägg lyckas få med värmande budskap om att stärka familjebanden och berättar om vilka nationella riktlinjer som existerar i Amerika för större företag (Patagonia 2016), stärker så klart bara deras aktiekurs och min relation till företaget. Man kanske kan tycka att jag sväljer allt med hull och hår nu, men samtidigt om jag känner mig själv rätt så skulle jag vara väldigt kritisk mot detta företag om de började visa upp osunda värderingar.

Sammanfattningsvis så känns det som att teoretikerna har rätt i transparensens fördelar, utmaningen för företagen verkar vara att följa transparensens riktlinjer, men om man lyckas bra som i fallet med Patagonia så är jag med på tåget.

 

Refrenser:

Coombs, W Timothy & Holladay, Sherry. (2010).. Första upplagan. West Sussex: Blackwell Publishing.

Hrustic, Edina. (2013). Sponring gör musikfesten möjlig. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/sponsring-gor-musikfesten-mojlig [Hämtad 2016-03-17]

Landén, Petter & Sunnervik, Linus. (2016). Så mörkade förbundet Aregawis doping. http://www.expressen.se/sport/friidrott/sa-morkade-forbundet-om-aregawis-doping/ [Hämtad 2016-03-14]

Lindqvist, Hugo. (2015). DN – SVTs intäkter från sponsring ökar. http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/svts-intakter-fran-sponsring-okar/ [hämtad 2016-03-17]

Littorin, Jens. (2016). DN – Jens Littorin: Svårt att överträffa de FIFA-skandaler som varit. http://www.dn.se/sport/fotboll/jens-littorin-svart-att-overtraffa-de-fifa-skandaler-som-varit/ [Hämtad 2016-03-17]

Patagonia. (2016). Patagonia Supports Paid Leave, You Should Too.   http://www.thecleanestline.com/2016/03/patagonia-supports-paid-leave-you-should-too.html [Hämtad 2016-03-17]

Patagonia. (2015). The Cleanest Line – PETA’s Wool Video [Updated]. http://www.thecleanestline.com/2015/08/petas-wool-video.html [Hämtad 2016-03-07]

Paulsson, Johanna. (2016). DN – Sporten och Schlagern sitter i samma båt. http://www.dn.se/kultur-noje/sporten-och-schlagern-sitter-i-samma-bat/ [Hämtad 2016-03-17]

SVT. (u.å). Sponsring. http://www.svt.se/tittarservice/hitta-svar/program/sponsring [Hämtad 2016-03-17]

Swann, Patricia (2014) Cases in public relations management – the rise of social media and activism. 2a upplagan. Routledge

Hur många kriser ryms i ett dopingsfall?

Det har de senaste dagarna uppkommit två relativt uppdagade dopningsfall som man nästan inte kunnat undgå att missa, Abeba Aregawi och Maria Sjarapova (Roos 2016a). Båda toppatleter i sina respektive idrotter, friidrott och tennis. De har åkt fast för Meldonium (Ibid.). Meldonium som är en hjärtmedicin som man förövrigt bara bör förtäras i max sex veckor , inte i tio år vilket är perioden som Sjarapova har förtärt substansen (Roos 2016b). Det är inte bara två personliga kriser utan även ett gäng sponsorkriser, förbundskriser och anseendekriser som kan räknas in i denna kris-gryta om du frågar mig. Det är aldrig kul med doping tycker jag, men det är ganska så intressant att se vilka av sponsorerna som hoppar av det sjunkande skeppet eller ej. Samt hur idrottarens land reagerar och även hur internationella och nationella förbund reagerar. I Sverige har vi en relativt låg tolerans gentemot doping. Aregawi riskerar åtta års avstängning på grund av hur våra förbund aktivt motarbetar doping (Durefelt 2016). Sjarapova å andra sidan får inte höra samma hårda jargong från sitt hemland. Då den ryska tennischefen vill att Sjarapova ska spela i OS trots dopingen (Reuters 2016). Normer och värderingar ser olika ut i olika delar av världen, det som verkar självklart för oss, det vill säga ett hård straff mot doping är inte det i andra delar av världen.

Om vi då tittar på vad litteraturen säger om kriskommunikation och då främst modellen som heter situationsanpassad kriskommunikation. Eller SCCT som den här efter kommer benämnas. SCCT innebär att man anpassar sin kommunikation efter situation, historia, nuläge och relationer för att positionera sig på ett effektivt sätt i krisen (Coombs & Holladay 2010:247f). Den verkar genomtänk och bra på många sätt, och jag skulle nog själv applicera den på kriser som inte slår internationellt. För den lucka jag ser i modellen är att den inte går att applicera i globala kriser då kultur, värderingar och normer inte ser lika ut i alla länder. John Milton-Smith (2002:132ff) är inne på samma sak och menar att globaliseringens effekter är komplicerade vilket kan orsaka problem. Samtidigt om man talar om doping så finns det olika syn på varför man kanske dopar sig mer i vissa än andra länder, samt att man de länder som inte dopar sig kanske visst gör det men inte åker fast (Gudiol 2013).

Det som jag menar kan bli problemet för de som applicerar SCCT-modellen i global skala är att medan acceptansen mot doping i Ryssland känns ganska så hög så är den i Sverige väldigt låg. Därför bör anpassningen av kommunikationen förutom påverkan av historia och relationer också påverkas av de skillnader i normer och värderingar som finns mellan olika befolkningsgrupper på jorden. Kanske är jag lite långsökt nu eller rent utav ute på tunn is, men det var en tankebana som öppnades i samband med teoriträffen och dopingsavslöjanden vi stötte på så jag bestämde mig för att dela med mig av mina tankar likväl.

Sjarapova (Sharapova 2016) själv tar på sig fullt ansvar, hon informerar allmänheten, hon spekulerar dock lite men inte mycket. Hon är öppen och låter media ställa frågor, samt är sin egen talesperson. Swann (2014:158f) rekommenderar bland annat att man vid en kris sätter allmänheten först, tar på sig ansvaret, är ärlig, tar emot pressens frågor och utser en talesperson. Sjarapova agerar faktiskt utifrån att detta är en kris därför borde det också vara en. Annars kan jag ibland tycka att det är ganska svårt att avgöra vad som är en kris eller inte.

Om vi tittar på den företagsmässiga biten av Sjarapovas dopinghärva så har väldigt många företag valt att avbryta sina kontrakt med henne, dock så har head valt att fortsätta samarbetet (Törner 2016). Head tycker alltså att det är ok att dopa sig så länge man gör det av misstag?

Förbundsmässig så fick friidrottsförbundet utstå hård kritik för sin hantering av fallet Aregawi. Och medias rubriksättning berättar om vad Aregawis klubb hade att se fram emot – “Hammarby håller krismöte om Aregawi” (Nordenhell 2016). Framing hoppar vi över att prata om, medias makt är vad den är. Men en kris blir väl en kris när den stora massa anser att det är en kris, inte när du som organisation anser att det är en.

 

Referenser:

Coombs, W Timothy & Holladay, Sherry. (2010). PR Strategy and Application – Managing Influence. Första upplagan. West Sussex: Blackwell Publishing.

Gudiol, Josef. (2013). I vissa länder dopar man sig mer än i andra. http://tranastyrka.se/doping-inom-friidrotten/ [Hämtad 2016-03-12]

Durefelt, Filip. (2016). Aregawi kan stängas av i åtta år. http://www.svt.se/sport/friidrott/svenska-friidrottsforbundet-moter-pressen/ [Hämtad 2016-03-12]

Milton-Smith, John. (2002). Ethics, the Olympics and the Search for Global Values. Journal of Business Ethics, 35(2), pp.131-142.

Reuters. (2016). Russia tennis chief still expects Sharapova to play at Olympics. http://www.reuters.com/article/us-tennis-sharapova-russia-idUSKCN0WA0SJ [Hämtad 2016-03-12]

Roos, Pontus. (2016a). Maria Sjarapova erkänner doping.      http://www.dn.se/sport/maria-sjarapova-erkanner-dopning/ [Hämtad 2016-03-12]

Roos, Pontus. (2016b). Sjarapovas medicin ska användas i max sex veckor. http://www.dn.se/sport/sjarapovas-medicin-ska-anvandas-i-max-sex-veckor/ [Hämtad 2016-03-12]

Sharapova, Maria. (2016). Youtube – Maria Sharapova Press Conference March 7th 2016 12:00 PM PST. https://www.youtube.com/watch?v=vWxoG3FrmlU [Hämtad 2016-03-12]

Swann, Patricia (2014) Cases in public relations management – the rise of social media and activism. 2a upplagan. Routledge

Törner, Amanda. (2016). Head fortsätter att sponsra Maria Sjarapova. http://www.dagensmedia.se/medier/event-sponsring/head-forsatter-sponsra-maria-sjarapova-6432559 [Hämtad 2016-03-12]

 

Policyskifte

Hur skapar och vidhåller man ett gott anseende? Ett rykte så starkt att människor är villiga att stå i ur skur för att få ta del av varumärket. Varumärken som lyckas med detta har oftast fanatiska anhängare på samma sätt som idrottslag har. Detta tänker jag att just Apple har. Coombs och Holladay (2010:170) menar att ett bra rykte kan ge ett helt gäng fördelar, däribland: Fler kunder. Motiverade anställda. Intresse för utomstående att investera. Mer tillfredsställda anställda. Man skulle väl kunna räkna upp en rad företag som man tycker lyckas i detta: Apple, Ikea, Patagonia med mera. Själv har jag arbetat för företag som lyckas i vissa anseenden men misslyckas i andra vilket får mig att tro att det är väldigt lätt att dåligt rykte sprids så länge det bara existerar ett litet uns av missnöje.

Rykteshantering är kanske något av det viktigaste som finns idag för såväl stora som små företag. Det som känns kanske mest ironiskt är hur vår egen bransch alltid jobbar i konstant motvind i och med det egna ryktet (Örum 2014). När man skrapar lite på ytan så verkar ingen nöjd (Wisterberg 2012). Vad signalerar det egentligen om branschen i sig? Tack herr Wisterberg (2012) och Dagens Media för den upplyftande undersökningen. Kanske kommer den nu pågående skiftningen bort från ordet PR-  och till kommunikations-byrå fungera?

Vi tar några steg bort från den branschen och tittar på vad som händer med det aktiva- och förebyggande arbetet med anseendet i andra frågor. Jag gillar ju att använda Patagonia som exempel, som för något år sedan var det på tapeten hur man använda etiskt tveksamma metoder i hanteringen av de djur man använder ullen ifrån (Michaelson 2015). Patagonias leverantör Ovis 21 använde helt klart moraliskt och djur-etiskt tveksamma metoder i behandlingen av fåren (Graham 2015). Man gick ganska fort ut från Patagonias håll och tog ställning (The Cleanest Line 2015), och visade upp en sällan skådad transparens, samtidigt som man lämnade kommentatorsfältet öppet så att en forumdiskussion kunde fortgå. Coombs och Holliday (2010:209) menar att det är på ett liknande sätt issues management kan fungera, men utgången av diskussionerna blir svårare att kontrollera. Man menar också att innebörden av issues management handlar om att ändra och sätta en standard för hur man handlar och agerar i bestämda situationer (Coombs & Holliday 2010:204). Patagonia handlar i så fall tydligt inom ramarna för issues management. Eftersom de i tydligt går ut och visar på hur de genom åren ändrat sin policy för att få en sundare djurvård inte bara för det egna varumärket utan även för branschen i stort. En väldigt fin form av issues management som förmodligen också kommer leda till ett högre anseende, då människor vill ta del av varumärkets transparens och öppenhet genom att konsumera det. Det är spännande att se hur företags kriser eller nästan-kriser kan påverka issues managementarbetet. Men ett väl förberett företag har arbetat ut sina riktlinjer för olika händelser redan innan de händer. Den planerade kommunikationen borde därför bli allt viktigare i ett samhälle där kommunikationen strömmar snabbare.

Ps. Kommentarerna på Patagonias inlägg hos The Cleanest Line är fantastiskt roligt, läs!

Skärmklipp 2016-03-31 16.42.25

 

Referenser:

Coombs, W Timothy & Holladay, Sherry. (2010). PR Strategy and Application – Managing Influence. Första upplagan. West Sussex: Blackwell Publishing.

Graham, Marty. (2015). Buisness insider – A horrifying new PETA video shows Patagonia’s wool supplier skinning and mutilating live lambs. http://uk.businessinsider.com/r-peta-animal-cruelty-video-prompts-probe-by-apparel-maker-patagonia-2015-8?r=US&IR=T [Hämtad 2016-03-09]

Michelson, Megan. (2015).Outside Online – What Patagonia Has to Say About That Horrifying PETA Video – The company’s response was fast. And honest. http://www.outsideonline.com/2058666/mystery-ranchs-new-backpacks-bring-special-ops-standards-masses [Hämtad 2016-03-09]

The Cleanest Line. (2015). The Cleanest Line – PETA’s Wool Video [Updated]. http://www.thecleanestline.com/2015/08/petas-wool-video.html [2016-03-09]

Wisterberg, Erik. (2012). Dagens media – Så tycker PR-konsuletena om sitt jobb egentligen. http://www.dagensmedia.se/medier/pr/sa-tycker-pr-konsulterna-om-sitt-jobb-egentligen-6119637 [2016-03-09]

Örum, Oscar. (2014). Dagens opinion – Patrik Westander: Byråernas fel att pr-branschen har dåligt rykte. http://dagensopinion.se/patrik-westander-byr%C3%A5ernas-fel-att-branschen-har-d%C3%A5ligt-rykte [Hämtad 2016-03-09]

BILDKÄLLA:

The Cleanest Line. (2015). The Cleanest Line – PETA’s Wool Video [Updated]. http://www.thecleanestline.com/2015/08/petas-wool-video.html [2016-03-31]

 

Kommunikalisten

Något vi om och om har fått lära oss under vår utbildning är vikten av goda relationer med media. Samtidigt som vi får höra om hur journalister skall vara på sin vakt då det kommer till att bli vänner med oss kommunikatörer/PR-människor, då vi har klara objektiv medan journalisten jobbar mer mot att få fram en sanning. Sanningen kan nog ofta uppfattas som något ganska så abstrakt. Det känns tråkigt att det måste finnas en konflikt mellan de två arbetsgrupperna samt att man lär sig om konflikten redan i skolan, speciellt när journalister ofta går över till att arbeta som kommunikatörer/PR-människor och kommunikatören mer och mer försöker producera eget journalistiskt material. I mitt huvud så blir det då självklart att det är bättre att vi lär av varandra istället för att ligga i konflikt.

Vi kommunikatörer lär oss tänka som journalister, eftersom vi ska serva med information (Swann 2014:96f), som journalisten sedan kan publicera i sin kanal, en kanal där målgrupper finns eller potentiella målgrupper. Kommunikatörer utbildas också i att producera egna ”nyheter” där organisationens intressen ligger i fokus (Swann 2014:97). Tidningarna drivs till klickjournalistik, där snabba beslut ska tas och massor med snabbt innehåll ska publiceras. Färre journalister på tidningarna och mer som hoppar över till kommunikationsbranschen (Hedmark 2015). Klickjournalistiken är ett hot mot demokratin (Anesten 2015), och jag tror faktiskt delvis att detta kan stämma. För vem ska göra den grävande opåverkade journalistiken när det alltid finns ett intresse som driver en nyhet, eller ett pressmeddelande eller innehåll i en viss riktning? I samma veva så finns det uppenbarligen en efterfrågan på denna typ av journalistik. Samtidigt så är vi människor duktiga på att fylla ut behov, så därför tror jag nog att vi kommer se en utveckling där man kan läsa djupgående reportage istället för notiser på aftonbladet till exempel. Kanske kommer det komma fram en ny slags journalist som driver över kommunikatörer till journalist-sidan och som lär sig hur kommunikatören arbetar och på så sätt utnyttjar detta så som kommunikatören utnyttjar journalistens arbetsmetoder.

Det är spännande med de som tillhandahåller nyhetsinnehåll på Facebook, som KIT som Bonnier äger (kit.se 2015). De skulle revolutionera nyhetsrapporteringen på nätet, det kan jag inte svara på om de faktiskt har, men de är kanske där och skrapar på ytan i alla fall. AJ+ är bedriver även de nyhetsrapportering på Facebook, med starkt fokus på innehåll (ajplus.net u.å), de drivs av Al Jazeera, som finansieras av Quatar (Sabbagh 2012). Som ni hör så finns alltid ett intresse bakom det mesta. Något som inte alltid kan vara helt okontroversiellt. SVT och public service börjar kännas som en rätt unik företeelse vi har här i Sverige. Samtidigt som ni hör att jag vill värna om den ”objektiva sanningen” som journalister ska arbeta med, så undrar man ju egentligen vad den är? Det är ju egentligen något som är baserat på normer och värderingar och allt där emellan nerlagt i en mixer som alltid står på, och i slänger man nya värderingar och normer stup i kvarten. Och då är vi tillbaka i journalist- vs. kommunikatörskampen. Denna kamp kommer ha en naturlig gång. Jämnbalans kommer säkert aldrig uppnås och den ena sidan kommer alltid försöka bevisa på hur det egna intresset ska stå i fokus medan den andra måste få arbeta med att belysa huruvida det är bra eller dåligt. Den kampen driver på utvecklingen framåt, det kanske är bra som det är?

 

Referenser:

ajplus.net. (u.å). ajplus.net. http://www.ajplus.net [Hämtad 2016-03-02]

Anesten, Oskar. (2015). Svt kultur – Mediekrisen sammanfattas i ny bok. http://www.svt.se/kultur/mediekrisen-sammanfattas-i-ny-bok [Hämtad 2016-03-02]

Hedmark, Lina. (2015). Svt öst – Fler kommunikatörer, färre journalister. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/fler-kommunikatorer-farre-journalister [Hämtad 2016-03-02]

kit.se. (2015). kit.se – Det här är kit. https://kit.se/2015/04/16/19936/det-har-ar-kit/ [Hämtad 2016-03-02]

Sabbagh, Dan. (2012). The Guardian – Al-Jazeera’s political independence questioned amid Qatar intervention http://www.theguardian.com/media/2012/sep/30/al-jazeera-independence-questioned-qatar [Hämtad 2016-03-02]

Swann, Patricia (2014) Cases in public relations management – the rise of social media and activism. 2a upplagan. Routledge

 

CSR-kappan

Jag gillar företag som tar ansvar och faktiskt visar att de gör det, så länge det inte är uppenbart skrytsamt. Om det är estetiskt tilltalande samt gjort på ett smidigt sätt så påverkas jag absolut. Lyckas man som företag dessutom tala till mina värderingar så kan du nästa ge dig på att jag på något sätt har köpt eller brukat de varor, tjänster eller service som detta företag innehar.

ww_header_copy
Bildkälla: Patagonia.com

Patagonia är ett sådant företag som med sina dokumentärfilmer lockar mig till att bli snudd till aktivist för varumärket. Bland annat sin Worn Wear- ”kampanj” (Patagonia u.å). För det är väl en kampanj men samtidigt så är det på något sätt en rörelse. Mikro-dokumentärfilmen som de släppte i samband med kampanjen beskriver flertalet individers bruk av Patagonias kläder och de historier som kläderna berättar (Patagonia 2013). Patagonia uppmanar att bromsa på konsumtionen och växa på ett hållbart sätt, istället för att växa på ett dåligt sätt i ett slit- och slängsamhälle (Mackinnon 2015). Lite motsägelsefullt ifrån ett företag på 2000-talet om ni frågar mig och säkert skulle även Kotler ha sina invändningar..

Susanne Sweet (2012) talar om CSR och hållbarhet som ett sätt att spara på resurserna för framtida generationer (Sweet 2012:135). Det handlar om konsumera mindre för att fotavtrycket inte ska påverka eftervärlden för mycket och kan man samtidigt lyckas med det men ändå växa som varumärke så har man lyckats menar Patagonias företrädare (New Yorker 2015). Sweet (2012:143) är också inne på hur det globala fotavtrycket finns som fokus inom ekonomin och man talar om kapitalism 4.0 eller ekologisk ekonomi som ett ansvar mot naturtillgångarna. Även Swann (2014) fyller i och pekar på hur aktivister har påskyndat företags ansvarstagande gentemot omvärlden och dess resurser (Swann 2014:41). Sweet (2012) och Swann (2014) är båda inne på hur man som företag bör arbeta för att tänka på eftervärlden.

Enligt mig ligger Patagonia lite före sin tid, eller i alla fall lite före sina konkurrenter. Medan Sweet (2012:143) nämner kapitalism 4.0 som relativt nya begrepp, så verkar det vara något som Patagonia starkt har anammat och de kliver in och gör anspråk på hållbarhetstänket som klädmärke. Samtidigt så fortsätter Patagonia att växa, trotts att de skänker bort 1% av sina vinster varje år (pymnts.com 2015). Samt att de aktivt åker ut och lagar folks gamla kläder istället för att be kunden handla nya. Marknadschefer världen över måste sitta och gapa över hur detta går ihop.

Samtidigt så känns det väldigt bakvänt att man kan driva företag som ska generera sälj och samtidigt rädda världen. Förbruka världens resurser men ändå rädda den iklädd Patagonias kläder, hur går en sådan sak egentligen ihop? Det handlar nog om symbolik, eller vad tror ni? Är CSR bara en kappa man kan klä på sig för att tillfredsställa en aktivistgrupp. Generera sälj gentemot en grupp som vill ta ställning genom det man ikläder sig. Jag köper alltså en symbol, ett ställningstagande. Genom att handla en vara som står för värderingar så konsumerar man på ett självuppfyllande sätt (Svensson & Östberg 2013:59). Patagonia har lyckats sälja varor till mig, de kanske också gör mycket gott? Jag skulle dock vara väldigt intresserad att se hur mycket ont som görs gentemot det goda? Samtidigt kvarstår det faktum att Patagonia arbetat med detta i över 20år medan andra företag bara vill sälja en produkt till mig utan att göra något för eftervärlden, i dessa tankebanor blir det ju lätt att välja vilket varumärke jag ska handla ifrån i mina ögon.

 

Referenser:

Mackinnon, J. B. (2015). Patagonia’s Anti-Growth Strategy. http://www.newyorker.com/business/currency/patagonias-anti-growth-strategy [Hämtad 2016-02-28]

Patagonia. (u.å). Worn Wear – The stories we wear.  http://wornwear.patagonia.com/  [Hämtad 2016-02-28]

Patagonia. (2013). Worn Wear: a Film About the Stories We Wear | Presented by Patagonia. https://www.youtube.com/watch?v=z20CjCim8DM [Hämtad 2016-02-28]

pymnts.com. (2015). Retail growth by not growing. http://www.pymnts.com/in-depth/2015/retail-growth-by-not-growing/ [Hämtad 2016-02-28]

Svensson, Peter. Östberg, Jacob. 2013. Marknadsföring, människor och interaktion. Lund: Studentlitteratur.

Swann, Patricia (2014) Cases in public relations management – the rise of social media and activism. 2a uppl. Routledge

Sweet, Susanne. (2012). Marknadsföring och konsumenter. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning AB

BILDKÄLLA

PATAGONIA.COM – http://www.patagonia.com/eu/enGB/common-threads/ [Hämtad 2016-03-31]

Hur ska man förhålla sig?

 

Public relations, formar mer av vår vardag än vad vi tror. PR handlar om att influera via relationer. Alltså är vi bara fria från PR i begynnelsen av vårt liv samt när vi handlar genom impulser som är djupt fysiologiska, däribland kanske reptilhjärnan ska räknas in. För väldigt många av våra andra handlingar påverkas av vår historik med omgivningen, alltså blir det väldigt få med undantag för de barnen som växer upp med djuren i djungeln likt Mowgli som klarar sig oskadda från PR. Om nu inte djuren i skogen också utövar PR på Mowgli? Med tydlig risk om att uttala mig för djupt bortom min egen kapacitet så byter vi riktning inom ämnet. PR-utövare har skyldigheter och förhållningsregler, PR-taktiker kan lätt vändas till sin egen fördel och mörklägga konkurrenters verksamhet. Precis som media har skyldigheter att berätta om verkligheten så bör även PR-utövare känna en skyldighet att berätta om verkligheten.

PR och etik är ett spännande ämne, mycket baseras på vad som har skett med mänskligheten och vad som är normen hos den stora massan, vår gemensamma föreställning om vad som är norm kontra abnormt. Vilka förhållningsregler har företag idag? Enligt Windell (2012) så har medierna ett stort ansvar här då det kommer till deras rapportering, de har där makten att sätta agendan genom att det som rapporteras sedermera uppfattas som norm för hur företag ska bete sig (2012:17). Huruvida media verkligen påverkar normen eller mer följer den vet jag icke och vågar heller inte spekulera i det, men det kanske ligger något i det Windell (2012) pratar om. Lucas (2016) berättar om hur styrelserna misslyckas med sitt CSR arbete, vilket indirekt stödjer Windells (2012) resonemang om att medierna styr utgången för vad som blir företagens etiska norm. Ulf Sandström uttalar sig i Lucas (2016) artikel och menar att Sverige idag inte har en tillräckligt hård ansvarskultur. Själv tycker jag att man ganska ofta hör att det talas om ansvar i media. Dock så kanske det saknas opportunister som tar på sig ansvar i hopp om positiv publicitet. Jag läste nyligen om kvicksilvertunnorna i Sundsvalls hamn (Östberg 2016). Där ansvaret fortfarande inte är fastställt, demokrati tar tid. Ansvar tar tid, men i detta fall önskar man bara att någon tog på sig att sanera. Det skulle kanske till och med kunna generera bra PR att faktiskt ta ansvar för framtiden. Eller vad tror ni?

Det är nästan lite tabu att i Sverige försöka visa sig duktig och visa upp sin bra sida. Man misstros ganska så fort om man inte med tydlig förankring kan förklara varför man är bra på det man är bra på. Kanske är detta en av anledningarna till att PR ofta uppfattas som manipulativt och därför svartmålas. Även Coombs (2010) är inne på att PR har ett ganska taskigt ryckte och är även han inne på hur media framställer PR i sina kanaler (2010:19f). Så hur ska jag som framtida yrkesutövare ställa mig till detta då jag ska ut i arbetslivet och utöva det jag lärt mig? Känns ibland som man är i en hopplös spiral, där transparens förespråkas. Transparens, som mer verkar kunna fungera som ett strategiskt drag än ärlighet.

Källor:

Coombs, W Timothy & Holladay, Sherry (2010) PR Strategy and Application – Managing Influence. Första upplagan. West Sussex: Blackwell Publishing.

Lucas, Dan (2016) DN.se – Styrelserna brister i sitt etikarbete. http://www.dn.se/arkiv/dn-ekonomi/styrelserna-brister-i-sitt-etikarbete/ [Hämtad-02-22]

Winsell, Karolina. (2012). Företagens ansvar. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning AB. s, 11-30

Östberg, Anita (2016) Sundsvalls Tidning – Ärendet hos länsstyrelsen sedan 1960-talet – nu startas ny utredning om kvicksilvertunnorna i Sundsvallsbukten. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/arendet-hos-lansstyrelsen-sedan-1960-talet-nu-startas-ny-utredning-om-kvicksilvertunnorna-i-sundsvallsbukten [Hämtad 2016-02-24] 

 

Vilken sorts aktivist vill du bli? (tema 2)

Vem kan bli aktivist, och varför vill man eller vill man inte bli en? Behöver vi bli aktivister?

Varför känns det som att ordet ofta är synonymt med negativa gärningar? Kan det ha med nationalencyklopedins förklaring utav ordet:

“Aktivism, militant politisk rörelse som verkar för aktivt ingripande i krig eller aktivt motstånd mot t.ex. en ockupationsmakt.

Nationalencyklopedin 2016

Eller har det kanske med mitt eget bagage att göra? Nåväl, ni kanske inte alla är lika trångsynta som mig som i detta fall tidigare valt att ha ett ganska enkelspårigt förhållande till termen. Jag har förmodligen också influerats medias rapportering, hur man visar upp aktivism i TV-serier och filmer. Förmodligen blir jag influerad av alla dessa olika källor som spär på en bild av aktivisten som en person som bär kamouflage-färgat, mer än gärna bryter mot lagen och förmodligen har kastat något över ett kravallstaket samt blivit ”tårgasad” minst en gång i sitt liv. En stereotyp bild helt klart. Varför ska då jag bli en sådan?

Coombs och Holladay (2010:82) diskuterar flertalet definitioner av aktivism. Den jag fastnar för är den som Coombs och Holladay och även jag hämtat från från Smith och Furguson (2001:292) som menar att aktivister är organiserade och har i huvudsyfte att influera. Vilket känns lite mer mjukt än beskrivningen från nationalencyklopedin. Public relations ämnar också influera sina publics för framgångsrika relationer. Jag bör med tanke på min utbildning se på aktivister som individer som tagit ställning i en frågeställning. Borde jag inte sätta mig in i den aktiva publiken för att förstå den?

En hel radda frågor dyker upp. Vad gör aktivisten? På vilket sätt för denne fram sina argument? Får vi ens veta vad aktivisterna gör eller hamnar fokus ofta på de gärningar aktivisten begått i sin jakt på att influera?

Bör man bli en aktivist då, kommer jag verkligen få fram mitt budskap? Av den bild jag får i media så är det tveksamt. Vissa är människorättskämpar med all rätt. Andra är terrorister eller är de aktivister. Ja var går skiljelinjen? Detta har debatterats förut (SVT 2011). En del är så obetydliga att artiklarna går över i att handla om hur säkerheten har brustit hos DN och TT (DN 2011; SVT 2016), istället för att handla om vad aktivisterna har för budskap. Coombs och Holladay (2001:114f) för ett intressant resonemang om hur media väljer att rama in sina nyheter efter vad de tror är intressant för sin publik. Om jag spekulerar lite i fallen DN och TT så fann nog journalisterna nyhetsvärdet i det direkt geografiska närliggande än i det som aktivisterna ville förmedla och som också blir mer påtagligt 250 mil bort. Är det då värt det? Jag är rädd för att bli missförstådd, ha fel samt att det jag valt att stå för är falskt. Fredrik Wikingsson resonerar när han får liknande frågor i Babels studio (YouTube 2013), jag känner igen mig.

Jag ska ärligt säga att jag väldigt ofta brister i min kritik mot media och ofta ser till den enkla beskrivningen som matas ut. Aktivisten är si och så eftersom denne har handlat som den har gjort. Men varför? Nivåskattningen ser olika ut för olika delar av världen. Här i fredliga norden har vi svårt att relatera till krigshändelser därför tenderar vi att söka efter andra saker att ta ställning inom. Som miljön och en hållbar framtid för den kommande generationen. Det nämns att vi bojkottar vissa företag eller produkter på grund av vad de står för (Sweet 2012:162). Det är dock sällan aktivismen övergår i någon mer extrem handling känns det som och det är förmodligen sunt i alla fall i tider av fred.

Med internets framväxt så blir det också mer enkelt att ta ställning i frågor något som även Coombs och Holladay (2010:84,91) nämner. Kanske är det dags att bli en vardagsaktivist som står upp för fjuttiga saker på Twitter, bara för rucka lite på sin komfortzon det är ju trotts allt lättare nu än förut.

Källor:

Coombs, W Timothy & Holladay, Sherry (2010) PR Strategy and Application – Managing Influence. Första upplagan. West Sussex: Blackwell Publishing.

DN (2011) DN – Aktivister tog sig in i DN:s reception. http://www.dn.se/nyheter/sverige/aktivister-tog-sig-in-i-dns-reception/ [hämtad 2016-02-17]

NE (2016) Nationalencyklopedin – Aktivism http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/aktivism [hämtad 2016-02-17]

Smith, Michael F., & Ferguson, Denise P. (2001) Activism. I Heath, Robert L. (red). Handbook of public relations. Thousand Oaks, California. Sage Publications. s 291-300

SVT (2011) Erik Nielsen – “De är terrorister – inte aktivister”. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/de-ar-terrorister-inte-aktivister [hämtad 2016-02-17]

SVT (2016) Helena Zachariasson – Demonstranter tog sig in på TT. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/uppgifter-demonstranter-har-tagit-sig-in-pa-tt [hämtad 2016-02-17]

Sweet, Susanne (2012) Marknadsföring och Konsumenter. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning AB.

YouTube (2013) Wikingsson om aktivism. https://www.youtube.com/watch?v=41Tq187xtzI [hämtad 2016-02-17]

 

Hej alla läsare!

Hej bloggen!

Vet man någonsin vem man är egentligen? Man kan ha en uppfattning om vem man är men den stämmer väl sällan helt hundra överens med vad någon annan har för bild av dig. Jag heter John Nilsson. Om jag ska ge mig själv några motsägelsefulla attribut så är det väl att jag är vänlig men inte snäll, schysst men inte rättvis, orädd men inte modig. I den här bloggen kommer jag diskutera kommunikationshändelser och behandla dem gentemot teori. Spännande va?!

Jag cyklade förra året runt 350mil, åkte snudd på 100 mil längdskidor och sov under bar himmel i Tyskland. Mitt stora äventyr 2015 var att cykla mellan Köpenhamn och Nice. Ett minne för livet som man brukar säga. Som inte bara gav mig en för tillfället något slankare kropp utan även lärdomar om mig själv och hur jag fungerar i olika situationer.

19859374061_655803a358_k

Jag har bloggat förut. Runt 2008 drev jag med kompisar en e-sportblogg som hade 250-310 tusen besök om året. Den bloggen var med tanke på antalet besök väldigt intern, brysk och skämtsam, men berörde ändå på något vis ändå fler än vad som var tänkt. Så kommer det inte bli denna gång.

Kurserna jag läser denna termin är: C1, C2, kommunikationsvärde för organisationer, retorik och sports management. Där jag ser den sistnämnda som en höjdpunkt och sporre för att inte tappa läslusten detta år. 37,5 poäng har jag läst förut så det borde fungera bra. Denna termin kommer jag även att arbeta lite extra i skidskola samt att jag ska jobba på ett event i riksgränsen i vår. Jag hoppas C1 kommer bidra till en bredd i min repertoar, men samtidigt kommer det bli tufft att läsa så mycket på egen hand. Att skriva blogg i sig kommer bli utmanande, men jag hoppas jag kan attrahera någon… Om inte med texten så kanske jag får kasta in lite spektakulära bilder eller kanske någon film. Vad tror ni videoblogg i något inlägg kanske?

Nog om mig och mer fokus på kommunikationen. Det finns mycket som intresserar mig inom kommunikationsfältet. Allt ifrån intern kommunikation och hur man arbetar med den för att optimera sin organisation, till marknadskommunikation och vad som är ett effektfullt budskap som når den planerade målgruppen. CSR intresserar mig också samt kriskommunikation. Jag är allätare helt enkelt. Jag gillar när det finns ett helhetstänk för annars kanske den fina kampanjen faller som ett korthus om samma företag har en urusel kommunikation med sina kunder, då känner man spontant att det känns trist.

Jag vill passa på att hälsa till Jonathan Medin som åkte längd med mig idag!

IMG_2569

Nåväl, mer om mig kan man få reda på om man bjuder mig på kaffe eller om man frågar snällt.

Hoppas ni återkommer.